I praktiken förlängde avtalet arbetstiden inom kvinnodominerade jobb inom utbildning, vård och omsorg. De mansdominerade branscherna verkar mera oberörda (länk).
Resultatet är skrattretande. Det var mansbranscherna som skulle betjänas av avtalet. Resultatet förklaras med att män jobbar mer än kvinnor, som dessutom i växande grad jobbar deltid. Därför förlängdes kvinnornas arbetstid. Feministen säger - så går det om en regering fattar könsblinda beslut.
Ännu saknas statistik över KIKY-effekterna på medel- och medianlönerna, men det kan bli pinsam läsning för ansvarsfulla beslutsfattare. Idag är ju mannens euro bara 84 cent för en kvinna. Imorgon kan gapet vara ännu större.
Offentliga sektorn är ändå den verkliga boven i KIKY-dramat. Det är beklagligt eftersom den har i alla tider betraktats som kvinnans bästa vän. Som arbetsgivare är ändå stat och kommun en chauvinist.
Avtalet gav offentliga sektorn tillfälle att balansera minusbudgeter med ökade arbetstimmar, utan tanke på kön, lön eller jämställdhet. Hårdast drabbas förmodligen de över 400 000 kommunalt anställda, som till 81 procent är kvinnor med en månatlig medianlön på 2771 euro (2018).
De kommunalt anställda männens medianlön är ca 500 euro högre. Männen sitter på chefsposter och i högre grad utanför vård, omsorg och skola.
Fortsätter det så här får regeringen en vacker dag ta fram ett SOS-avtal för att trygga att den offentliga sektorn överhuvudtaget har arbetskraft. För vilken feminist vill längre jobba på ojämställda premisser?
Mona Rautelin 22.11.2019