Före självständighetsdagen pratade jag med en vän om hur vi 80-talister lärde oss i skolan om händelserna under inbördeskriget. Jag minns hur jag gick hem från skolan i mitten på 90-talet och ville fråga min förälder, vilken sida vår familj hade stått på, den röda eller den vita. Jag fick ett smått irriterat svar: "den vita så klart!".
Mina minnen från historietimmen, väcktes även till liv, då jag studerade mänskliga rättigheter i Chile. Landets politiska historia är blodig och begrepp som “crimenes de la humanidad” (brott mot mänskligheten), “los secuestrados” (de kidnappade), los desaparecidos (de försvunna)” blev bekanta för mig på Universidad Católica de Chile. Jag slogs över insikten att politiska kamper och brott mot mänskligheten likt Chiles pågår fortfarande, i andra delar av världen. I “Museo de los Derechos Humanos” i Santiago de Chile, hade alla världens “Sanningskomissioner- Comisiones de verdad” fått en prick på världskartan. Forskare och historiker, i olika länder, har samlat bevis och börjat rättsprocesser för att ställa skyldiga inför rätta där brott mot mänskligheten begåtts.
När vi synar historien och samtiden är det lätt att urskilja olika sidor. Förtryckarna och de förtryckta. Men hur är det med att syna grundorsakerna till att människor blir orättvist eller våldsamt behandlade, förtryckta eller bortglömda?
Jag fick flera insikter då jag satt i föreläsningssalen och lyssnade på en jurist som även var professor, och en historiker som ansvarade för kursen i mänskliga rättigheter. Den ena insikten var, att människan kan gå hur långt som helst, när hon tror att hon är på “rätt sida”, gör “rätt saker” och är ute efter att öka sin egen makt över andra. Den andra insikten var att hon också kan vara osjälvisk, leta efter sanningen, komma med en strålkastare, då det är som mörkast och mana till sans, påtala felbehandling, föra misstänkta skyldiga till rättsväsendet och försvara utsatta i samhället.
Här i Finland, har vi en stark rättsstat som skyddar medborgare genom att det finns kanaler för att påtala felbehandling och diskriminering. På självständighetsdagen 2016, då Nordiska motståndsrörelsen gick i fackeltåg i Helsingfors, fick jag min första erfarenhet av dessa kanaler och klagade till Justitieombudsmannen. Då jag skrev min anmälan, var jag verkligen skakad. Jag råkade korsa en bro, mellan Tölö och Berghäll och möttes av ett fackeltåg vars arrangör var den nazistiska Nordiska motståndsrörelsen. Det är redan fyra år sedan, men minnet återkommer, eftersom debatten om nazistiska rörelser eventuella förbjudande pågår i vårt grannland Sverige. Jag är mycket glad över att Finland förbjöd NMR.
Jag ser att grundorsaker, som ojämlikhet, diskriminering, girighet och människans benägenhet till att förtrycka andra, gör att vi aktivt måste arbeta för ett mer jämställt samhälle. Det betyder att vi måste hitta sätt att ta med alla i samhället, försäkra oss om att grundskyddet är tillräckligt för att alla skall kunna ha ett drägligt liv och möjlighet till att utvecklas. Vi bör arbeta mot våld och diskriminering av alla de slag, ta på allvar förtal riktat mot minoriteter, ta ett aktivt grepp om att främja mångfald och öppna upp dörrar för personer som känner sig utanför. Detta gäller alla i Finland, oberoende om individen är i början av sitt liv, går i skola, studerar, arbetar eller är utanför arbetslivet. Vi ska aldrig ställa befolkningsgrupper eller människor mot varandra.
Min innersta önskan är att varje person i Finland, får det klart för sig, att mänskliga rättigheter gäller alla. Politiker bär ett extra stort ansvar för detta.
Elina Sagne-Ollikainen 10.12.2020
Läs mer om Elina på hennes facebook-sida och på hennes hemsida.
Valdagen vid kommunalvalet 2021 är den 18 april 2021.
Fotograf: Teemu Ullgrén.