December 2019
Monikas mors ansikte förändras varje gång hon ska gå, och då tänker hon på awumbuk, ett begrepp som Monika lärde sig när hon var ute och reste som ung. Hennes hår var långt. Ingen hade mobiltelefoner. Hon kallar det sitt första liv.
Awumbuk är ett ord bland ursprungsbefolkningen i Papua Nya Guinea, som syftar på känslan av tomhet när en gäst beger sig av. Ordet härstammar från tron att den som avlägsnar sig lämnar efter sig en tyngd. Denna tyngd, som vi i brist på bättre ord hos oss bara kallar för längtan, är den kvarblivnes börda för att den resande ska kunna fortsätta sin färd med lätta steg.
Monikas mors blick, hennes awumbuk, är ibland så hjärtskärande att det nästan kunde vara en orsak att inte besöka henne. När Monika går står mor i fönstret och vinkar.
Monika besöker mor tre dagar i veckan, hennes syster Helena de resterande fyra. Monika önskar att hon inte behövde hålla koll på klockan när hon är hos mor. Men det är som om hennes världar överlappar varandra, barnen, jobbet, mor, och som om klockan är den enda som ger dessa världar ramar. Monika försöker lära sig ta hand om mor medan hon tar hand om allt annat. Skriv inte så, säger Monika, det får mig att låta som en martyr. Hon lever i en dubbelsorg, sin mors sorg över att åldras och sin egen sorg över att se sin mor åldras.
Åtminstone får mor bo hemma.
Monika läste en gång om Paul Tournier, som skrivit att varje person inför ålderdomen i god tid borde skaffa sig ett hem som är nära till naturen, på kort avstånd från stadens tjänster och inte alltför långt från de viktigaste personerna.
Tourniers råd fungerade fint för mor så länge hon hade ett fungerande hjärta, knän som bar och ögon som såg utan förstoringsglas.
December 2020
Helena har tagit ner ljusstaken från vinden. Mor har nästan helt förlorat synen, så det är bara för syns skull, men vissa saker, säger mor, hör till.
När det kommer en person för att avgöra behovet för synhjälpmedel är mor noggrann med att berätta hur bra hon klarar sig hemma. Hon behöver inte synen hemma, hon kan sin lägenhet utantill. Hon visar hur Monika och Helena format och slipat hennes hem, anpassat det för henne, hur de borrat in handtag i badrum, möblerat om i skåp och byråer, skrivit och förstorat manualer, installerat en ljudboksmaskin, införskaffat en större tv, rullat bort mattorna.
På bara några år har Monika och Helena byggt upp en hel infrastruktur, ett roterande system som kretsar kring mor. De har en whatsapp-grupp, i vilken de diskuterar tider, behov, humör. De tar henne på läkarbesök, ringer banken, går ner till apoteket, för henne till församlingskören på torsdagar. Massage varannan tisdag, frisör med tvätt var tredje onsdag.
Mor är som piggast när någon kommer och avgör hennes mående. Nästan berusad av kapacitet. Vissa dagar är det tvärtom. Ibland ringer mor och säger att Monika inte förstår. Att hennes förståelse för att åldras är så begränsad.
Och det stämmer så klart.
Monika tänker på Bo Carpelans roman “Blad ur höstens arkiv”. I den handlar åldrandet om att vänja sig, att böja sig, att göra intåg i ett ofrivilligt gränsland. Monika tror att det är så mor också upplever det – ett tillstånd präglat av ofrivilliga, yttre förändringar.
De talar inte om det men Monika tycker att Helena verkar trött. Och det som gäller Helena gäller ofta även Monika, de har alltid varit varandras speglar. Men Monika har inte tid att vara trött även om Helena kanske har det.
December 2021
Monika klickar pilen framåt. Det är en ny teknik som möjliggör ett virtualbesök på ett äldreboende. Hon antecknar:
plus för naturbilder i korridorerna
plus för ett allrum med piano och motionsmaskiner
plus för ytterligare ett allrum som kallas för “blåa rummet” (mor älskar blått)
minus för ort
minus för pris.
Mor har ramlat två gånger. Den första gången har hon varken telefon eller säkerhetsarmband på sig. Monika och Helena köper fickor och väskor och band att ha runt halsen midjan armen men hon lär sig inte. Mobilen har en plats på byrån, mor går till den när hon behöver den, säger hon, men Monika försöker förklara för henne att hon inte vet när hon kommer att behöva den.
Det är Helena som skickat länken till äldreboendet med den virtuella guidningen.
Monika känner till hennes utmattning, den bor också i hennes kropp, i varje led har den satt sig, men Monika blir ändå upprörd. Mor har alltid tagit hand om dem. Det är deras tur nu, skriver Monika till Helena men får inga fler svar i tråden.
Monika ringer och anmäler ökat behov för hemtjänst, kanske till och med hemsjukvård. En röst på andra sidan säger att de alltid kan ansöka om ekonomiskt stöd för närståendevård om de är trötta. Monika frågar om hon kan ansöka om fler timmar i dygnet. Hon hör inte om rösten i telefonen ler.
I bilen, där Monika sitter timtals varje dag och syr ihop sina olika lager av liv, frågar hennes yngsta barn hur det var att leva på nittiotalet.
Monikas liv var ett annat på nittiotalet.
Lågkonjunkturen och resursbrist inom äldrevården i nyheterna. Det var inte frågor som berörde henne, hennes äldsta barn var små, hon gick på deras kammarmusiksmatiné på musikinstitutet, hämtade från skolan, skjutsade till handbollen. Nu är frågorna ikapp henne, berör henne, bestämmer över henne.
Monika minns inte när mor senast ställt en fråga till henne, det är alltid hon som frågar, hur mår du, hur har du mått i dag?
"Mor hade som barn lärt sig att man under kris måste spara på el, samtidigt som hon var rädd för att dö i mörkret."
December 2022
Mor kallar Monika för mamma när Monika besöker henne. Det är inte ovanligt, säger en ung sköterska.
Monika tänker på lamporna som lyste genom nätterna hemma hos mor. Innan hon förlorade förmågan att vara konfliktfylld kunde lamporna plåga henne i dagar. Mor hade som barn lärt sig att man under kris måste spara på el, samtidigt som hon var rädd för att dö i mörkret.
Monika frågar om mor verkar trivas och sköterskan svarar att man nog märker på en person om den inte trivs. Helena har hämtat hennes morgonrock och ställt fotoramar vid sängen. Monika pekar på bilderna och frågar mor vem hon ser på bilderna för att träna på minnet. Monika ser hur mor söker efter namn i ansiktsdragen.
Monika söker mor i ansiktsdragen.
Söker sin ork i frågorna till sköterskan. Söker ljusstaken på vinden som mor inte behöver för att sjukhuset har egna. Söker bilnycklarna bland allt skräp i väskan.
Monika hör ett mamma eka kvar i rummet som hon lämnar.
Hon tänker på att ingen berättat att hon en dag skulle bli mamma till sin egen mor.
Sofia Elie, författare
Intresserad av jämställdhet på svenska i Helsingfors? Dags att bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs! Följ länken Bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.