Nyligen delade jag (ackompanjerat av en emoji med himlande ögon) Caitlyn Jenners kommentar om att hon tycker att ”biologiska pojkar som är trans inte borde få tävla i idrott med flickor.” Hon tillade att det handlar om rättvisa.
Min reaktion var spontan, då jag tyckte det var konstigt att en av världens mest kända transkvinnor tog en så hård ställning i frågan. Som reaktion på min reaktion frågade en god vän till mig om jag tycker det är rättvist att transkvinnor och cis-könade kvinnor tävlar i samma kategori. Frågan är befogad, och jag hade i stunden inget annat än en magkänsla av en åsikt i frågan.
Som tur skrev Marcus Lindqvist en kommentar om just det här specifika ämnet i Hufvudstadsbladet.
Vem ska tävla med vem?
Det är onekligen så att det finns fysiologiska skillnader mellan cis-könade kvinnor och transkvinnor. Transkvinnor, som genomgått en manlig pubertet innan sin könskorrigering, har ofrånkomligen flera fysiska fördelar i en tävlingssituation. Så här skriver Lindqvist:
”Biologiska män under 40 år har vanligen en testosteronnivå på 10.4-41.6 nmol/l, medan kvinnor har en testosteronnivå på 0.3-2.1 nmol/l. Det finns dock kvinnor med exceptionellt hög testosteronnivå, 2.1-5.1 nmol/l, som ändå har lägre testosteron än typiska män.
Testosteronnivån förklarar inte alla fysiologiska skillnader mellan män och kvinnor. Det finns tusentals könsspecifika genuttryck. Den manliga puberteten anses vara en vattendelare, då de fysiska skillnaderna ökar markant.
Skillnaden i prestationsförmåga mellan kvinnor och män som genomgått den manliga puberteten beskrivs som "oöverkomlig" i en färsk artikel i Sports Medicine. I rodd, simning och löpning är skillnaden mellan biologiska män och kvinnor 11-13 procent, medan skillnaden i tyngdlyftning är 31-37 procent. Konkret betyder det bland annat att det finns cirka 10 000 män i världen som springer 100 m fortare än den snabbaste kvinnan.”
Vi har sålunda dragit upp riktlinjer enligt biologiskt kön för vem som tävlar med vem, utgående från liknande förutsättningar. Och i en binär värld är det en rättvis indelning. Problemet är att världen inte längre är (om den ens någonsin varit) så binär.
Vems åsikt väger tyngst?
En framtida lösning kunde vara bruket av pubertetsblockerare, det vill säga att man fördröjer puberteten hos barn som uttrycker en annan könsidentitet än den biologiska. I Finland får unga pubertetsblockerare ofta först som 16-åringar, då en stor del redan genomgått den fysiska puberteten, enligt en artikel i Lääkärilehti. Förfarandet är inte oproblematiskt, då det är många möten, diagnoser och förutsättningar som ska klaffa. Ett steg på vägen vore för samhället att lyssna till och respektera även yngre transpersoners självuttryckta könsidentitet.
Under skrivprocessen har jag försökt bilda mig en uppfattning i frågan om rättvisa. Det handlar om att välja sida i ett mål där jag som cis-könad man inte ens är en part. Inte heller de som är part i målet verkar vara helt säkra: höjdhopparen Jade Nyström konstaterade nyligen att hon som transkvinna är helt nöjd med att tävla i herrklassen, tillsvidare.
Idrott handlar om enskilda prestationer. Ser vi till den rent fysiska prestationen, så är det onekligen orättvist mot cis-könade kvinnliga idrottare att de ska tävla med transkvinnor. Det kommer vi inte undan. Frågan är snarare hur vi kan utveckla tävlingsidrotten, så att den i framtiden skulle fokusera på just enskilda prestationer. Tänk om vi i stället skulle sätta upp parametrar för prestation och utgångsläge, som avgör vem som tävlar mot vem? Tävlingar som fokuserar på kraft har ju redan nu indelning i viktklasser.
Om vi eliminerar könsfokuseringen från idrotten så finns det även en chans att komma bort från de patriarkala strukturer som gör att herridrott i många fall har en högre status, högre löner och större synlighet än damidrott.
Varför är det här en viktig fråga?
Om jag ska vara helt ärlig, så har elitidrott aldrig varit något jag följt med. Jag tycker det är viktigt att vi har tillgång till motion och att unga rör på sig och har hobbyverksamhet, och då Finland vinner medalj tycker jag det är kul. Innan Hufvudstadsbladet gjorde om sina sportsidor till att inkludera mer samhällsfrågor så bläddrade jag ofta förbi dem.
Men den här frågan berör transrättigheter, och för mig är det en viktig fråga. Vi som hör till regnbågsfamiljen har en skyldighet att arbeta för allas lika rättigheter, inte bara vår egen grupps. För det var så det hela började, i samband med Stonewall för över 50 år sedan. Inte var det de vita, cis-könade homosexuella männen som blev startskottet för Pride-rörelsen, utan rasifierade transkvinnor, ofta sexarbetare, som fick nog av polisbrutaliteten.
I 2020-talets Finland åtnjuter jag som vit homosexuell cis-könad man alla de privilegier som samhället har att erbjuda: boende, utbildning, hälsovård, trygghet och jobb. Jag står på toppen av Maslows pyramid, och kan helt till fullo fokusera på att förverkliga mig själv.
Men samtidigt har över 3300 transpersoner hela världen över blivit mördade mellan åren 2008 – 2019. Av morden skedde över 2600 i Sydamerika, 250 i Nordamerika, 282 i Asien och 148 i Europa. Det är särskilt dem vi ska komma ihåg idag, då vi globalt firar 17 maj – dagen mot homo-, bi och transfobi.
Vårt samhälle är bara så starkt som hur vi behandlar de svagaste.
Ted Urho
Läs mer om Ted Urho på hans sida tedurho.fi!
Intresserad av jämställdhet på svenska i Helsingfors? Dags att bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs! Följ länken Bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.