Igen är vi inne i Covid-19:s spridningsfas. Det är bekymmersamt för hela samhället, men också för Kvinnoförbundet i Sörnäs styrelse. Vi grunnar över vilka slags evenemang vi överhuvudtaget vågar ordna i dessa tider. Efter noga överväganden beslöt vi ha en biokväll, då alla ni som anmälde er efter förra medlemsbrevet tillsammans ser filmen om Tove Jansson. Alla ni andra kan efter filmkvällen ta del av diskussionen med Alma Pöysti och Eeva Putro på zoom. Tyvärr avstår vi i år försäkerhets skull från vår traditionella julfest, men det blir något annat istället.
Trots Covid, är jag glad över många saker här i livet. I skrivande stund är jag speciellt glad över amerikanska presidentvalets utgång - den första kvinnan i uppdraget som vicepresident och hon är dessutom svart! Otroligt fint efter tider av polariserande trumpism och nationalistisk chauvinism i månget europeiskt land.
Jag är också glad över att Sörnäs lyckades genomföra det planerade hybridseminariet Klimakteriesmart nu! i samarbete med Helsinforsmarthorna. Seminariet öppnade faktiskt Pandoras ask i positiv bemärkelse. Kvinnor i åldern 50+/- är i många avseenden samhällets stöttepelare, men våra bekymmer och behov talar vi sällan om. Det är snarare tvärtom. Vi pratar om andra samhällsgruppers behov. Kanske för att vi vet och kan så mycket om ansvar och omsorg. I 50-års åldern brukar kvinnor vara barnfria och ge järnet i arbetslivet. Vi är aktiva i medborgarrörelsen, storkonsumerar konst och kultur, och utvecklar sig själv på alla möjliga sätt. Samtidigt hjälper vi till hos åldrande föräldrar, sjuka släktingar och barn som flugit ur boet som kanske redan själva har barn. Mitt uppe i medelåldern slår klimakteriet till med vallningar, sömnlösa nätter, rubbat korttidsminne och mycket annat. Jag hade ingen aning om att det finns 519 kända symptom på klimakteriet då jag knallade iväg till seminariet och jag gick hem med en lång rad nya symptom.
Sörnäs tänker fortsätta lyfta temat och åldersgruppen 50+/- kvinnor därför att vår ork har enorm betydelse för nationalekonomin. Det här fattar Storbritannien. Vi ska se till att det samma sker här. Det är bara vi själva som kan säga till när det räcker eller när något blir fel. Ingen annan gör det i vårt ställe. Sjukvårdarnas enorma insatser under pandemin förra våren resulterade visst i ett tack av staden. Var är lönetillägget eller de extra lediga dagarna? Konstigt nog, när det gäller kvinnors arbete gäller samma logik som kring klimakteriet. Säger vi inget, så får vi inget. Den starka finländska kvinnan kan vara en fallgrop. Vi behöver inte vara sjukt starka. Häng med på vår roliga julfest ”Julpandemys” via webben där vi har möjlighet att ta hand om varandra – vi räcker som vi är!
Mona Rautelin 9.11.2020