På ena sidan om mig ligger min man och småsnarkar. På andra sidan ligger katten Selma och gör det samma. Jag är inte säker på om jag är kaffesugen, men tänker att det sist och slutligen inte spelar någon roll; jag kommer likväl att koka en kopp åt mig. Av vana, för att ljudet av skeden mot keramiken är rogivande, för att jag tycker att det är gott. Smaken, en blandning av beskt och sött. Lite som livet, ömsom beskt, ömsom sött.
Drömmen håller sakta på att försvinna. Jag tänker att det är intressant hur själva händelsen, själva drömmens storyline, så snabbt och så enkelt lättar från sängen. Som en tunn, sirlig dimma hänger den kvar under tiden som medvetandet bortanför sömnen klarnar. Sedan löses den upp och försvinner ut i ett ingenting. Men känslan från drömmen finns kvar, påtagligt stark och verklig. Idag är känslan varken besk eller söt, den är obehaglig.
Minnet av en verklig händelse gjorde sig påmind i natt.
Det var minnet om Cecilia som vaknade. Och jag mindes mina ypperligt naiva ord. “Det är liksom ingen annan som får göra det, bara killarna i vår klass… Mot andra klasser håller vi ihop.”
Detta berättade jag, upprymt och leende, för en kompis på landet. Som att det var något häftigt, något positivt, att killarna i vår klass inte tillät någon annan att mobba henne utan höll det absurda nöjet för sig själva. Min kompis bara tittade på mig och sade ingenting.
Dessa två meningar väcker mig då och då. Jag har bett om förlåtelse för det som hände i skolan, i vuxen ålder. Och jag har bett om förlåtelse för att jag tittade på utan att göra något. Vad värre var, det gjorde inte lärarna heller.
Jag var inte på mobbarnas sida och jag blev inte själv mobbad. Tack och lov för det. Jag var helt enkelt en del av mobben. Den som tittade på och inget gjorde. Som såg på när Cecilia “Cissi” fick nog och rev sin belackare i ansiktet och som svar på det kastades handgripligen in i skåpen och föll ihop på golvet. Vi gick i åttonde klass. Cissi hade en dov röst. Som vuxen skulle hennes röst kallas sensuell. Hennes röst räckte för att bli trakasserad, slagen, spottad på. Idag är hon gift och har barn och den tiden är långt förbi. Men känslan finns kvar i henne. Känslan av att vara utsatt utan stöd. Den totala ensamheten när någon spottar på dig och ingen, absolut ingen går emellan.
Jag surfar lite och hittar några rubriker i en gammal kvällstidning som finns online.
“När Harry, 4, bytte förskolegrupp började hans lilla kropp täckas av blåmärken. Under ett år blev han mobbad av andra barn.”
“Tårarna rinner ner för Linus kinder. Ännu en dag har han kommit hem från skolan blåslagen.”
“Sofia, 23, mobbades i över tio år.”
“Jakob, 19, mobbades och misshandlades av skolkamraterna. Det som började med några fula ord slutade med tortyr”
Smaka på ordet, blunda och ta in det. Tortyr. En ung person torterad av andra unga.
Arbetsplatsmobbningen är precis lika illa. I en undersökning initierad av Arbets- och näringsministeriet (2020) står det att läsa hur över hälften av alla kommunalt anställda upplever att de mobbats på sin arbetsplats. Finland toppar både den europeiska våldsstatistiken och statistiken över mobbning på arbetsplatsen uppger social- och hälsovårdsministeriets arbetarskyddsavdelning samtidigt som Finska statistikcentralen informerar att antalet fall ökar varje år.
Detta måste stoppas och jag är övertygad om att det går.
Idag är det Alla hjärtans dag.
Låt oss ha det åtanke.
Larrie Griffis 14.2.2021
Kulturansvarig vid Luckan Helsingfors
Kandiderar i Helsingfors för SFP
Medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs
Foto: Fredrika Bisröm
Intresserad av jämställdhet på svenska i Finland? Dags att bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs! Följ länken Bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.