Det kommer ett samtal från vårdhemmet. Jag skyndar att svara men hinner tänka det värsta. Min älskade mamma ringer inte längre själv. Hon minns inte heller så mycket från sitt vuxna liv eller att jag är en av hennes döttrar. Det är jobbiga nyheter, hon har fallit och behöver sys på Hartmans.
Min hjärna fungerar rationellt, såsom alltid när det är kris. Jag är lugn och funderar vad jag kan göra. Men Coronatiden möjliggör inte att jag åker med till akuten. Jag ringer till akuten och förklarar att de måste vara särskilt varsamma med min mamma, att hon har superkänslig hud och beröring och lyft är ytterst smärtsamma. Jag hoppas att de förstår. Jag säger att hon behöver endast den vård som hjälper henne, inga undersökningar som drar ut vistelsen eller tvingar henne att vänta ensam. Kan jag lita på att de behandlar en 92 årig och mycket minnessjuk människa med respekt? Jag väljer att tänka att det fungerar.
Efter samtalet börjar jag gråta. Alla känslor väller över mig och jag känner hur ont det gör i mig när det gör ont i henne. Hur kan jag lämna min mamma så ensam, precis just nu? En medvetenhet om livets ändlighet och att jag snart förlorar henne helt, kryper också in i hjärtat. Minnessjukdomen har redan stulit en stor del av hennes liv, bland annat hennes minnen om hennes eget moderskap. Det som alltid varit så oerhört betydelsefullt för henne. Som tur vet hon inte att sakna det. Men hon minns sin egen mamma med kärlek. Jag saknar min mamma, också i förtid. Jag vet vad du tänker - jag har trots allt fått ha min mamma länge och är lyckligt lottad på det sättet.
Jag fyllde nyss 60 år och mina fyra vuxna barn är alla utflugna. Jag fyller mitt liv med ännu mer jobb. Saknar känslan av att vara en given bit i deras vardag, att få höra deras historier, prata om deras idéer och drömmar. Ibland känns tomrummet extra stort då jag ser att de inte längre behöver mig bredvid sig såsom mamma – åtminstone inte på samma sätt. Samtidigt är det ju det man hela tiden önskar.
Moderskapet har för mig inte alltid varit en självklarhet – även om jag alltid väldigt gärna ville bli mamma. Att ha varit mamma för fyra olika personligheter har varit mitt svåraste men kanske mest lärorika uppdrag i livet. I det här skedet finns mamma-identiteten och -känslan i mig lika starkt, även om min roll som mor och som dotter är lite på sidan om. Livet rullar på. Man rannsakar sitt föräldraskap och sin roll som dotter och funderar ifall man klarat av sina roller. Gjorde jag rätt val och rätt prioriteringar, curlade jag barnen för mycket, var jag en bra förebild, levde jag som jag lärde? I det här skedet har jag i alla fall märkt att det inte finns ett perfekt recept varken för mammor eller för döttrar. Kärleken är det starkaste bandet. Vår kärlek känner min gamla mamma också igen. Hon lyser upp varje gång vi ses, och säger att hon är lycklig, trots att hon inte minns vem jag är.
Intresserad av jämställdhet på svenska i Helsingfors? Dags att bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs! Följ länken Bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.