Då lagen som förbjöd homosexuella handlingar hävdes år 1971 blev det lite lättare för icke heteros att träffas i Helsingfors. Men HIV och allmänt konservativa värderingar satte käppar i hjulet för utvecklingen.
Den 4 juli 1984 öppnades den första gaybaren i Helsingfors, ”Gay Gambrini” på Stora Robertsgatan 3-5 (bild ovan). Lokalen fanns på andra våningen med ingång från gården. Det var lätt att slinka in utan publik.
En annan tidig bar var ”H2O” på Eriksgatan, som modigt nog hade stora fönster mot gatan (foto av platsen idag nedan).
År 1992 öppnade Nordens största gay-nattklubb ”Don’t Tell Mama” i ändan av Simonsgatan i Kampen, med noga övertäckta fönster (foto av plasten idag nedan).
Klubben flyttade år 2003 till Stora Robertsgatan med nytt namn ”DTM”, terrass på gågatan och glasfönser från golv till tak (foto av platsen idag nedan). År 2012 flyttade verksamheten till Mannerheimvägen mitt emot Svenska teatern, för att tyvärr stänga helt år 2020.
De flesta gaybarer har haft sin huvudsakliga kundkrets bland män, men DTM och ”Nalle Pub” i Berghäll nära Björnparken (numera stängd) lockade även lesbiska kvinnor (foto av plasten idag nedan).
Under 2000-talet blossade diskussionen om huruvida gaybarer är för ”heterovänliga” upp. Kan hbtiq-personer umgås avslappnat om svensexor och möhippagäng festar i deras barer? På Annegatan fungerade baren Lost&Found (”Lostari”) 1996-2011, som hade ett brett klientel (foto av plasten idag nedan).
Under åren före de första gaybarerna öppnade träffades hbtiq-personer på barer där personalen välkomnade dem öppet eller inofficiellt. Till dessa platser hörde t.ex. ”Vanhan kellari” och Botta där gayfetser ordnades.
Text och foto: Fredrika Biström
Intresserad av jämställdhet på svenska i Helsingfors? Dags att bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs! Följ länken Bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.