Jag hade precis fått jobb som hälsokunskapslärare på ett högstadium. Vi skulle behandla abort.
Att hitta material var svårt – informationen handlade främst om det fysiska, medan många relevanta aspekter av abort (juridiska, politiska, psykologiska) ofta fanns bakom flera sökningar och tidvis svårförståeliga källor.
Det fysiska är viktigt, men det räcker inte för att förstå abort. I processen ingår att få graviditetsbesked, att ställas inför beslutet att fortsätta eller avbryta graviditeten, att ringa hälsocentralen, få en tid, vänta in den, att möta sjukvårdspersonal, att ta emot instruktioner och blöda.
Efter flera dagars rotande på nätet och bibliotek skrev jag på Instagram, att jag sökte personer som gjort abort och kunde tänka sig svara på frågor som 15-åringar hade om ämnet.
Responsen var mäktig.
Nästan 20 kvinnor runt Norden svarade att de gärna ställde upp. Det kändes som en lågmäld revolution – alla dessa personer som ville dela med sig av sina privata upplevelser.
Eleverna var försiktigt optimistiska, många ville ställa en fråga. Hur gammal var du? Är processen lång/ jobbig? Hur länge tog det att fatta ditt beslut? Vem berättade ni om det för först? Gör det ont? Hur känns det (etiskt) efter att man gjort en abort? Har du någonsin ångrat att du gjorde det? Har du fått hat för att du gjort abort?
Ungdomarna var intresserade av hur det kändes att göra abort.
Fysiskt, psykiskt, socialt.
Innan, under och efter.
När jag sammanställt frågor och svar var det ett svar som stack ut och som varenda elev reagerade på. Svaret löd: “Jag är uppväxt i en religiös familj där abort aldrig har varit ett alternativ, har alltid fått höra att det är en dödssynd. Så jag fick svår ångest när jag fick positivt graviditetstest. Men ringde då till den kyrka som låg närmast och bad om att få prata med en präst så fort som möjligt. Det fick jag. Hon var underbar och gjorde beslutet så mycket enklare, övertygade mig om att jag inte kommer att hamna i helvetet om jag gör en abort.”
Eleverna var överraskade, även jag.
Vi är så vana vid antiabortargument som förkläs i religionens namn, att vi lätt glömmer bort att det i grunden inte är en religiös fråga, utan en maktfråga. Att det gemensamma för alla abortmotsåndare inte är tro, utan viljan att begränsa individens – kvinnans – rättighet att bestämma över sin kropp.
Att lära sig om rätten till abort handlar om att förstå ett politiskt medel för kontroll, som bryter mot mänskliga rättigheter.
Jag fick såklart även kritik.
Vilken 15-årig pojke är intresserad av abort, undrade en förälder, och uppmanade mig att fundera över mitt innehåll.
Vilken underbar tanke – att lärare är innehållsskapare och inte bundna till läroplanen. En influencerlön hade suttit bra den våren.
Eller kanske inte så underbart.
2020 gav WHO ut en rapport som visar att den europeiska sexualundervisningen (trots sina bestämda, gemensamma riktlinjer) har stora brister. I frågan om vilka ämnen som ingår i sexualundervisningen i varje EU-land kommer det fram att graviditet och födsel ingår i 14 (av 27) länders undervisning. Däremot ingår preventivmedel i 12, samtycke i 10 och mänskliga rättigheter i endast 8 länder.
Det går inte ihop att prata om graviditet utan att prata om preventivmedel, samtycke och en individs rättigheter. Men det finns ingen som kontrollerar vad som sker i klassrummen. Läroplanen är i värsta fall bara en vacker riktlinje, som var och en tolkar fritt.
Det skämtas om att alla lärare anser sitt ämne vara det viktigaste.
Men hälsokunskap är det.
Den handlar om val, attityder och kunskap som kan vara helt avgörande för en persons liv. Den strävar till att eleverna kritiskt och analytiskt ska kunna förhålla sig till normer och stigma som behandlar deras kroppar, sexualitet och hälsa. Den erbjuder utrymme att diskutera känsliga ämnen med en utbildad vuxen, som kan ge perspektiv och bredda en snäv erfarenhetsbaserad kunskap till en källkritisk och självständig tankeverksamhet.
Eller snarare: den borde göra det.
Till den kritiska föräldern kunde jag ha sagt att det årligen sker 121 miljoner oplanerade graviditeter, och att 60% av dessa leder till abort.
Det är 72 600 000 inblandade söner. Av dem är 7600 finländare, som alla en gång varit 15-åriga pojkar.
Sofia Elie, författare
Intresserad av jämställdhet på svenska i Helsingfors? Dags att bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs! Följ länken Bli medlem i Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.